Engelskanovell. Skriven på ca 3 timmar, ihjälstressad. Dålig. Men ändock, novell! Något skrivet! Bättre än inget. Som vanligt blir styckeindelning osv fuckad men använd fantasin.

When Brian woke up that morning, he had no idea that it was going to be his last morning on earth. When he got out of bed and brushed his teeth, combed his hair, got dressed and ate a slice of dry bread for breakfast, he had no idea it was the last time he was going to do so. He did not notice that his time was running out, as sand through an hourglass, one grain at the time, just as impossible to stop as an avalanche.

 

What he did notice though, when he glimpsed out his kitchen window, was that the sky did not have its usual pink morning glow, but a deep violet shade instead. He put down his half-eaten slice of bread and walked closer to the window in order to get a better view. He could see that the violet sky had clouds, but they were not white and comfortable looking, like normal clouds. No, these clouds had a sickly greenish color. Brian thought they looked poisonous.

 

Suddenly he heard screams coming from the street in front of his house. He ran to his front door and swung it open. A second later, he wished he had not done so.

 

In the middle of the street he saw his next door neighbor Deborah, a young woman with blonde hair, lying flat on her back. Her once pretty face had been badly cut and her body had been mutilated. Brian could see as much as five other bodies down the street and he identified the ones that still had their faces on as friends and neighbors. He then took two steps out on his porch, leaned over the fence and vomited.

 

When the convulsions finally stopped, Brian took three deep breaths and turned around, careful not to look at the street or the bodies that lay there, and went inside. He closed the door firmly behind him, took another deep breath and then walked into his living room.

 

He switched on the television. There was no picture. He turned on the radio. There was only static. He sat down on the couch. His eyes were pounding behind their lids, so he pressed his hands against them. He sat like that for a long time and did not feel anything other than the pounding of his eyes against his hands.

 

But then he felt thirsty and warm, so he got up from the couch and walked into the kitchen. Distracted, he picked up his dry slice of bread from the table and started to eat it, whilst pouring a glass of water. Later when he had finished eating, and emptied four glasses of water, he felt a little bit better. He realized he could not stay in his house. But where should he go? Brian thought long and hard before deciding to head for a bigger city, where it would be easier to find other people and information. He figured there must have been some kind of invasion from a foreign country and that they must have used some sort of biochemical weapon in order to turn the sky purple. Maybe there were no radio-or television broadcasts because the government reckoned that would be safer. Brian felt comforted by these thoughts, and repressed every memory of the torn-apart bodies on the street.

 

When he had packed a rucksack with food, water, clothes, a flashlight and some other stuff he figured were good to bring along as well, he went down into his basement and opened his gun cabinet. Brian’s father had taught him how to hunt when he was a little boy, and Brian owned two hunting rifles. He brought them both, along with some spare ammunition.

 

He decided not to go out through the front door, but to use the kitchen door that led out to his small backyard instead. He walked quietly on the soft, well-cut grass and held one of the rifles in his arms. He climbed over the fence that marked the end of his yard, and headed south with the help of a compass.

 

When he had walked for about an hour, he could see a thick pillar of smoke rising on the horizon, and under it the dark silhouette of a city against bright flames. His heart sank as he moved closer to the burning city. But then he saw a group of dark shapes coming towards him, a group of people he figured, and behind them another. Brian waved and yelled at them to come and talk with him, but they seemed not to see him. But he heard one of the people in the group call out to him, only he could not make out the words.

 

The second group of people had almost caught up with the first one. Brian intended to try and make contact with them as well, but then his breath was knocked out of him and he started shaking.

 

The second group was not at all made up out of people, like he had first thought. It was made up out of three horrifying creatures, with skin that looked like dark leather, and claws so huge Brian could see them clearly, despite the distance. As he watched, they caught up to the group of people, and started attacking them. He could not look away from the bloodbath, even though it made him sick. The creatures had struck him with such fear that he could not move even though he wanted to.

 

Then Brian heard a soft whisper, sort of like the sound sails make when they catch a good wind, from behind him. He turned around just in time to see an enormous monster emerging from the violet sky. It was surrounded by smaller flying creatures, and one of them was heading right at Brian. He closed his eyes, and as the jaws of the creature tore his flesh apart, he saw the image of an empty hourglass on the back of his lids.

nu ska jag lägga in en novell jag skrev till en novelltävling där temat var alkohol, som jag fick reda på genom svenskan, som jag får veta resultatet av i januari. den ska jag lägga in för att ni ska få se hur dåligt det går för mig just nu att skriva (den är helt värdelös) så ta den inte för seriöst, jag knåpade ihop den på några timmar
den har inget namn så

---

Veronica står mitt på vardagsrumsgolvet och dansar. Vinflaskan hon håller i handen, hennes andra, är halvfull. Alkoholen pumpar i blodet, gör att världen snurrar och är dimmig. Hon vill inte att musiken någonsin ska ta slut, hon vill stanna tiden precis här och nu, när hårbotten är fuktig av svett och allt hon känner är basens pulserande i kroppen.

Så är det någon som ramlar in i stereon och skivan hackar till. Hon stannar plötsligt, lika plötsligt som musiken och även fast den går på igen nästan direkt står hon kvar, stilla, frusen med ena armen höjd och ena höften plutande.

Så kommer minnet tillbaka, minnet av vad som hände tidigare under kvällen. Hennes hjärta börjar slå snabbare, så hon för flaskan till munnen och tar en djup klunk för att få det att slå långsammare, grimaserar sedan av vinets beska smak.

Men minnet är fortfarande kvar så hon går in i köket och letar efter någon som kan dämpa minnet, som kan ersätta hjärtats längtansfulla dunkande med ett annat, ett annat slags dunkande någon annanstans.

Hon ser Gustav sitta vid köksbordet och går dit, ställer sig bredvid honom och drar fingrarna genom hans hår. Han vänder upp huvudet och tittar på henne, ler, lägger sin hand på hennes ryggslut och drar henne till sig. Hon låter det hända, kysser honom tillbaka när hans läppar letar sig till hennes. Men allt hon kan tänka på är ett annat par läppar och en annan tunga, varm i hennes mun, en annan kyss.

Hon drar sig bort, ler urskuldande och går därifrån, uppför trappan. Öppnar dörren till ett sovrum, vill bara ligga ner lite, vila lite, men så ser hon två kroppar ligga hopslingrade på sängen, tätt tätt så tätt och hon stannar tvärt i dörröppningen.

Ett huvud lyfts och det är han, hans läppar är rödmosiga av en annan flickas läppstift, hans ljusa hår är rufsigt av en annan flickas händer. Flickan vänder huvudet mot dörren och det är Isa, hennes bästa vän, allra bästa Isa. Hon ser nöjd ut, han bara förvirrad.

Veronica mumlar en ursäkt och går ut genom dörren, stänger den bakom sig med en smäll. Hon stapplar bort mot toalettdörren och känner tårarna bränna bakom ögonen, rinna ner längs kinderna. Hon hör sovrumsdörren öppnas bakom sig men bryr sig inte, det är inte långt till toaletten och hon vill bara ligga ner lite, vila huvudet mot det kalla toalettgolvet. Så precis när hon nått fram till toalettdörren känner hon armarna runt sig, händerna på magen, hans doft.

Hon slappnar av en sekund, sen minns hon och skjuter bort honom med armbågarna, säger: "jag ska gå på toa" och öppnar toaletten. Men han följer efter henne in, stänger och låser bakom sig. Tittar på henne med dimmiga blå ögon, åh gud vad hon tycker om hans ögon. Sen ser hon på hans mun, alldeles rödmosig, frågar med hög röst: "vafan gör du?" och knuffar honom i bröstet, pekar på dörrhandtaget, skriker: "gå ut!"

Han struntar i henne, vänder sig mot badrumsspegeln och ser på sina läppar med en förvånad blick. Sen böjer han sig ner mot handfatet, skruvar på vattnet och börjar tvätta sig om munnen, tar tvål och skrubbar. När han ställer sig upp igen är han inte rödmosig om munnen längre, bara blöt och lite löddrig på högra kinden, han har inte tvättat bort tvålskummet ordentligt.

Hon gråter fortfarande, varma tårar som rinner ner till munnen och smakar salt. Han frågar: "vad är grejen?" och tittar henne i ögonen. Hon skakar på huvudet och tittar bort, blundar hårt för att få tårarna att sluta rinna., svarar: "gå härifrån bara, Isa väntar säkert på dig och undrar vart du gick." Han skrattar, säger: "jag visste inte ens att hon hette Isa" och så sträcker han ut armarna, drar henne intill sig. Hon lägger armarna om hans axlar, trycker ansiktet mot hans hals. Men så känner hon att han fortfarande skrattar, så hon skjuter honom ifrån sig. Han slutar skratta och kisar med ögonen mot henne, frågar samma sak igen; "vad är grejen?"

Hon känner tårarna rinna till igen, med ny fart, och hon sätter sig ner på golvet och börjar snyfta, kan inte hindra det. Han sätter sig ned bredvid henne och lägger handen på hennes knä, stryker det försiktigt och säger: "liksom, vi strulade ju bara, det är väl ändå inget att gråta över. Så vad är grejen?”

Hon undrar om han syftar på henne eller Isa, kommer på att det inte spelar någon roll, hon orkar inte låtsas längre. Så säger hon det, det hon hållit inom sig så länge, hon säger det så tyst hon kan och hoppas att det inte hörs; "jag tycker om dig "

Men tydligen hörs det ändå, för han slutar stryka hennes knä, handen fryser till och hon hör hur han slutar andas. Så tar han bort sin hand och reser sig upp. Hon hör men ser inte, ser inte för tårarna rinner, hur han låser upp toalettdörren och går iväg utan att säga ett ord.

 

Morgonen efter vaknar Veronica med ett sprängande huvud i en främmande säng, i ett solbelyst rum, under ett alldeles för tjockt täcke. Tröjan klibbar sig mot kroppen, hon försöker sätta sig upp men ramlar istället och faller ur sängen, ner på golvet och slår sig hårt, så hårt att ögonen tåras. Hon ställer sig på alla fyra och kryper fram till dörren, försöker öppna den ståendes på knäna.

Rummet snurrar och hon mår illa, så när hon äntligen fått upp sovrumsdörren drar hon sig upp med hjälp av den och stapplar ut i en korridor, försöker orientera sig och inser att det är samma korridor hon stapplade i igår.

Hon stannar till och försöker gå igenom minnena av vad som hände, från det att hon blev lämnad ensam där inne på toaletten tills hon somnade, men det enda som finns är minnet av hur hon halsade resten av vinet, och sen är det svart.

Hon vänder runt och går tillbaka in i sovrummet, försöker leta reda på sin väska i en hög med kläder, har ingen aning om var den är egentligen. Så prasslar det från sängen, hon tittar dit och genom de soliga dammvirvlarna ser hon en ljushårig pojke sätta sig upp. Veronica drar efter andan, tänker ”om jag kunde stanna tiden precis här och nu” men sen ser hon, märker hon, och tröjan är fuktig av svett.

Det är inte han.

Ny novell. Skriv gärna vad ni tycker, konstruktiv kritik är väldigt välkommen! (Styckeindelningen kanske blir lite sådär nu, men det får man leva med.)

Hon hade gått längs den där gatan så länge hon kunde minnas. Hade alltid hoppat mellan gatplattorna och balanserat på sprickorna, följt dem med fingret när de varit för små för att gå på. Lagt sig på mage med huvudet mot plattorna, och bara lyssnat på dem när de andades.

Så när grävmaskinen stod där och drog loss stora sjok av asfalten och plattorna, visste hon inte riktigt om hon skulle skratta eller gråta. Skratta åt det befängda att någon faktiskt kunde komma dit och gräva bort hennes gata, eller gråta för att de var där och gjorde det.
          Hon funderade på att gå fram och kasta några av resterna från gatan på den stora gula maskinen, men insåg att det inte hade tjänat någonting till. De jävlarna hade antagligen bara ringt polisen. Hon drog några djupa andetag och tvingade sin kropp att sluta skaka. Sedan gick hon hem.
          Hennes lägenhet var ett underbart paradis av skära nallar, dockor och rosetter. Tapeterna var skära, och golven täckta av skära heltäckningsmattor. Detta var hennes palats, detta Skära Land Utan Slut. Här upphörde tiden att finnas till. Hit kom aldrig verkligheten och knackade på.
          Tidningen som hon hade hämtat tidigare skar sig fruktansvärt mot bordet. Hon hade varit tvungen att köpa det begagnat, och sedan behövt måla om det, eftersom "Ingen riktigt frisk människa skulle tillverka ett sådant gräsligt möblemang", som den gamle butiksägaren längst ner på Blåbärsvägen så oförskämt påpekat.
           Hon gick fram till bordet och tog upp tidningen, granskade framsidan kritiskt några ögonblick och gick sen bort till köksfönstret och drog undan gardinen. Hon öppnade fönstret och kastade ut tidningen genom det, ut på den sjaskiga lilla gränden.

Hon slog händerna mot varandra, en två tre gånger, som om det hon nyss hade gjort varit väldigt smutsigt och dammigt. Sedan skyndade hon sig att stänga fönstret. Dockan med skära lockar som satt på hyllan ovanför bordet stirrade anklagande på henne.

Den enda möbeln i hennes hus som inte var skär var den lilla svarta lådan. Hon öppnade den sällan, och när hon gjorde det var det bara för att lägga ner saker i den eller titta på dem, aldrig ta upp dem. Hon förvarade lådan längst in i sin garderob. Fast vad hon än gjorde med den, lade ner saker eller bara tittade på dem, var hon noga med att alltid lägga tillbaka den i garderoben, gömd under lite gamla kläder.
          Så när hon såg den där den låg, mitt på hennes skära överkast, hoppade hennes hjärta till och försökte banka sig ut ur hennes kropp i ojämna, hårda slag. Hon skyndade sig fram till sängen, satte sig bredvid lådan och tog upp den med darrande händer. När hon fumligt försökte öppna den kände hon hur paniken kom rusande. Hon kvävde ett skrik och kastade iväg lådan. Den slog emot väggen bredvid garderoben, föll ner på golvet och slogs upp.
          Miljoner bitar av papp flög ut och landade på garderoben, på sängen, på golvet, på henne, överallt. Alla de hundratals bilder som hon hade förvarat i sin låda var sönderklippta. Hon visste att hon aldrig skulle kunna klistra ihop rätt bit med rätt bit igen, ändå kastade hon sig ner på golvet och började samla ihop dem.
          Varma tårar strömmade nerför hennes kinder, och små bitar papp flög omkring i rummet och virvlade runt på grund av vinddraget hon orsakade. Snyftningarna skakade hennes smala kropp. Hon hörde steg i hallen utanför och lyfte huvudet. Hennes mörka hår klibbade fast på kinderna, stack och retades i ögonen.
          Hans svarta kängor var suddiga genom tårarna. De stod brett isär, upprört, bestämt. "Du skulle ha lämnat oss ifred", var det enda han sa. Kängorna vände och gick sin väg. Sovrumsdörren smällde igen med sådan kraft att glasen i fönstren skallrade.


Elden lekte på nallarna. Dockan med de skära lockarna började smälta. Rosetten som hängde ovanför köksdörren försvann i lågor. Mattorna blev svarta och gardinerna brändes bort. Fönstret spräcktes av värmen. Lågorna letade sig fram mot sovrumsdörren.

Hon hade hittat det hela kortet under sängen. Nu låg hon på sängen och tittade på det, smekte det. Flickan på bilden var förevigad i en vit sommarklänning, och gungan hon satt på svingade sig framåt. Mannen som leende knuffade på hade svarta kängor.
          Röken trängde sig in i sovrummet innan elden. Hennes ögon tårades ännu mer och hon började hosta.  Rummet fylldes snabbt och förmörkades av röken. Hon kysste flickan på kortet.
          När elden lyckades ta sig in i sovrummet hade hon svimmat. Lågorna dansade fram över golvet och började klättra uppför sängen. De slickade försiktigt på hennes fötter innan de kastade sig vidare upp längs hennes ben, över magen och brösten. De åt hennes hår och brände hennes läppar. Kortet som låg i hennes slappa, brinnande hand fattade eld och brann upp.
        
 

När brandkåren väl kom fram och hade släckt elden fanns det ingenting kvar som var ens en aning skärt. Allting var svart, bränt eller uppbrunnet. Av det skära bordet återstod bara benen, som hade varit gjorda av stålstänger.
          Och när brandmännen gick in fanns det ingenting som tydde på att detta hade varit ett palats. Det enda som fanns kvar var en nedbränd lägenhet, som skulle komma att rivas. Där den hade legat skulle det byggas ett parkeringshus. Och ingen kom ihåg den smala lilla kvinnan som hade bott där.
          Verkligheten hade kommit och knackat på.

Tänkte bara lägg in lite noveller och så ibland. Detta är en novell som jag skrev till svenskan under temat kärlek, och den utspelar sig i en alternativ verklighet där dagens fördomsfulla och oaccepterande tankar om homosexualitet har förstorats, och att vara homosexuell är ett brott.
(styckeindelningen är förresten lite halvdan, men det följde som inte med när man kopierade från Word)

-        Nu kommer dom.
De viskande rösterna tystnade.

Genom kikgluggen kunde de se ett par fötter smyga omkring, fötter klädda i tunga, svarta kängor. En ficklampa svepte över marken alldeles intill gluggen, och människorna i den underjordiska bunkern ryggade instinktivt tillbaka, trots att man inte kunde se dem utifrån.

Efter ett tag försvann fötterna, och ljuset tändes igen. Den stora vänthallen fylldes snabbt med folk, och en efter en smög sig Gruppen av människor ut ur bunkern.

           Flickan sprang.

Hennes mörkblå platåskor klapprade mot betonggolvet, och hon kom fram till vänthallen just i tid till att se hennes tåg lämna perrongen. Hon satte sig flämtande ner på en bänk för att vänta på nästa tåg, och hennes limegröna overall med trekvartslånga ben glimmade i den svaga belysningen. Eftersom det var natt lystes hallen inte upp av något solljus, bara av 15 watts glödlampor.

           Förutom Flickan fanns det tre personer till i vänthallen, hemlösa som låg i sina kartonghus eller satt och rökte längs väggen. Då och då passerade ett tåg och lämnade bakom sig en virvel av flygande tidningspapper. Med ett låg gnissel sattes rulltrappan som ledde ner till hallen igång. Personen som kom åkandes nerför trappen var en lång och gänglig pojke. Han var klädd i en gammal, mörkbrun rock, som räckte honom ner till vaderna. När Pojken kom ner gick han två steg in i hallen, tog upp ett avlångt silverglänsande rör ur en av rockfickorna, och lyste runt med det i hallen. Ingenting hände. Pojken stoppade ner den underliga ficklampan i fickan igen, och gick med långa steg fram till Flickan.

-         Hej. sa han och log.

Flickan tittade upp, och tappade andan. Det var den vackraste pojke hon någonsin sett. Hon log tillbaka. Pojken frågade varför hon satt där ensam, och hon förklarade att hon hade missat tåget. Han nickade förstående. Sedan sträckte han ut handen mot henne, och till sin förvåning tog hon den.

-         Kom, sa han och drog upp henne på fötter, det är inte säkert här.

          De satt på bänken i parken och pratade i flera timmar.
Pojken förklarade hur Gruppen undvek Vakterna och han berättade om de underjordiska bunkrarna, som fanns över hela staden. Men mest pratade han om Sökarljuset. Han berättade att det var ett ämne i Vakternas skyddskläder, som började skina vitt när man lyste på det med ett speciellt sorts ljus.
          Han tog fram det silvriga röret. Hon tittade snabbt på det, fann det inte speciellt intressant. Pojken fortsatte prata. Han berättade om att han en gång känt en pojke som hade blivit fasttagen och åkt in på ett Läger. Pojken hade kommit tillbaka med hela kroppen full av brännsår och halva hjärnan bortskuren.

-         Brännsår? frågade hon.

-         Från elstavarna. Först försöker de tortera bort det. Om det inte funkar skär de helt enkelt bort den delen av hjärnan. Hon lade handen på hans knä i ett försök att trösta.

          Just då kom en patrullbil åkandes förbi, och deras bänk badade plötsligt i strålkastarljus. En av Vakterna i bilen ropade till dem, befallde dem att komma och lämna fingeravtryck. Flickan kände paniken komma, och hennes hand grep krampaktigt om Pojkens knä. Han tog hennes hand i sin, flätade samman deras fingrar och log uppmuntrande. Sedan drog han upp henne på fötter och gick fram till bilen.

           Precis innan Flickan skulle lägga handen på avläsaren, stoppade Pojken henne. Han böjde sig ner och frågade Vakterna i bilen om de hade fångat någon ikväll.

-         En. sade vakten i passagerarsätet och flinade åt sin partner.

Pojken nickade sakta, och stoppade sedan ner handen i rockfickan. När han tog upp handen igen hade han en liten, blå låda i den. Han tryckte in en knapp och kastade in lådan i bilen. Efter bara några sekunder var hela förarsätet fullt av vit rök.

          Inifrån bilen skrek Vakterna plågat.

Pojken vände sig om mot Flickan och sa:

-         Spring.

          De sprang.

De gömde sig i gränder och kikade runt gathörn. När de hunnit två kvarter sattes vattensprinklerna på. När hon frågade Pojken varför svarade han korthugget att det var för att hålla alla andra människor inne. Så att det skulle bli lättare att söka efter dem.

          Efter ett tag klämde hon hans hand, hårt, och sade att hon var genomblöt, kall och inte orkade springa längre. Han stannade framför ett kartonghus, och efter att ha tittat efter om det var tomt kröp han in. Hon kröp efter. I kartonghuset luktade det av fuktig kartong och gammal svett. Marken var täckt av ett lager gamla, smutsiga filtar. Genom ett hål i taket silade det ner lite grått ljus. Det var morgon. Flickan lade sig ner på filtarna, och Pojken lade sig bredvid henne. De låg tätt ihop, värmde sig med varandras kroppsvärme. Pojken lutade huvudet mot ena armbågen och betraktade hennes ansikte en stund. Sedan log han och pekade på hennes vänstra öga.

-         Du har mascara under ögat.

           Hon ryckte bara på axlarna, för trött för att bry sig.

Plötsligt lutade sig Pojken fram och kysste henne mjukt på munnen. Först var hon för överraskad för att kunna röra sig, men sedan lade hon handen på hans nacke och virade in fingrarna i hans bruna, lockiga hår och kysste honom passionerat. Han kysste henne lika passionerat tillbaka en kort stund innan han drog sig bakåt. Sedan log han igen och smekte henne på kinden.

-         Sov.

           Hon vaknade.

För ett ögonblick visste hon inte vars hon var eller vad hon gjorde där, sedan mindes hon. Hon kunde dock inte komma på vad det var som hade väckt henne, och tänkte precis fråga Pojken när han la ett finger över hennes läppar.

-         Sch.

          Hon lyssnade.

Hon spärrade upp ögonen när hon förstod. Det stod ett par Vakter bara några meter bort ifrån kartonghuset och pratade. I några minuter låg de båda blickstilla med öronen på helspänn och lyssnade. Sedan avlägsnade sig rösterna och de slappnade av.  Flickan sa att hon inte hade hört något om dem, och Pojken nickade och log brett. Då kröp hon ut och blinkade när solljuset träffade hennes ögon. Bakom sig hörde hon hur Pojken också kröp ut, sedan kände hon hans händer runt sin midja. Hon vände sig om och kysste honom, sedan snurrade hon runt och skrattade. Allt var bra igen. Hon log brett mot Pojken, och gick sedan ut på gatan som låg bredvid gränden.

-         Nej!

Hon insåg sitt misstag i samma ögonblick som Pojken ropade. Trots att det gick folk på gatan, och trots att Vakterna inte hade pratat om dem, så letade de fortfarande efter dem. Hon skyndade sig in i gränden igen. När hon såg rädslan i Pojkens ögon kände hon hur tårarna började rinna.

-         Förlåt, jag tänkte inte...

Pojken log förstående och drog henne intill sig.

-         Åh, snälla, förlåt, jag...

Pojken log igen, med smärtan och sorgen skriven i ansiktet och sa:

-         Det spelar ingen roll.

Han la handen på flickans kind och strök försiktigt tummen mot hennes underläpp.

-         Allt som spelar någon roll är vi.

          Hon brast ut i högljudda snyftningar.
Han höjde handen till hennes hår, tog tag i en hårtest, och drog.

          Den ljusrosa peruken föll av och landade ljudlöst på marken. Mittemot Pojken stod nu en Annan Pojke. Hans blonda hår låg slickat mot huvudet, varmt och svettigt, och hans ansikte var randigt av mascarastrimmor. Den Andre Pojken tittade förskräckt först på Pojken, och sedan på strömmen av människor som passerade på gatan bakom dem. Pojken själv lutade sig fram och kysste den Andra Pojken.

           Nästan genast började ett larm tjuta, och människorna på gatan stannade och stirrade in i gränden med oförskönat äckel.

Snart hördes ljudet av tunga, springande steg och elstavar som laddades.

            Pojkarna avslutade långsamt kyssen och lade armarna om varandra, hårt och beskyddande. Den Andre Pojken vände upp huvudet och tittade på Pojken med sorg i blicken. Pojken mötte hans blick. Tyst viskade han:

-         Nu kommer dom.