nu ska jag lägga in en novell jag skrev till en novelltävling där temat var alkohol, som jag fick reda på genom svenskan, som jag får veta resultatet av i januari. den ska jag lägga in för att ni ska få se hur dåligt det går för mig just nu att skriva (den är helt värdelös) så ta den inte för seriöst, jag knåpade ihop den på några timmar
den har inget namn så

---

Veronica står mitt på vardagsrumsgolvet och dansar. Vinflaskan hon håller i handen, hennes andra, är halvfull. Alkoholen pumpar i blodet, gör att världen snurrar och är dimmig. Hon vill inte att musiken någonsin ska ta slut, hon vill stanna tiden precis här och nu, när hårbotten är fuktig av svett och allt hon känner är basens pulserande i kroppen.

Så är det någon som ramlar in i stereon och skivan hackar till. Hon stannar plötsligt, lika plötsligt som musiken och även fast den går på igen nästan direkt står hon kvar, stilla, frusen med ena armen höjd och ena höften plutande.

Så kommer minnet tillbaka, minnet av vad som hände tidigare under kvällen. Hennes hjärta börjar slå snabbare, så hon för flaskan till munnen och tar en djup klunk för att få det att slå långsammare, grimaserar sedan av vinets beska smak.

Men minnet är fortfarande kvar så hon går in i köket och letar efter någon som kan dämpa minnet, som kan ersätta hjärtats längtansfulla dunkande med ett annat, ett annat slags dunkande någon annanstans.

Hon ser Gustav sitta vid köksbordet och går dit, ställer sig bredvid honom och drar fingrarna genom hans hår. Han vänder upp huvudet och tittar på henne, ler, lägger sin hand på hennes ryggslut och drar henne till sig. Hon låter det hända, kysser honom tillbaka när hans läppar letar sig till hennes. Men allt hon kan tänka på är ett annat par läppar och en annan tunga, varm i hennes mun, en annan kyss.

Hon drar sig bort, ler urskuldande och går därifrån, uppför trappan. Öppnar dörren till ett sovrum, vill bara ligga ner lite, vila lite, men så ser hon två kroppar ligga hopslingrade på sängen, tätt tätt så tätt och hon stannar tvärt i dörröppningen.

Ett huvud lyfts och det är han, hans läppar är rödmosiga av en annan flickas läppstift, hans ljusa hår är rufsigt av en annan flickas händer. Flickan vänder huvudet mot dörren och det är Isa, hennes bästa vän, allra bästa Isa. Hon ser nöjd ut, han bara förvirrad.

Veronica mumlar en ursäkt och går ut genom dörren, stänger den bakom sig med en smäll. Hon stapplar bort mot toalettdörren och känner tårarna bränna bakom ögonen, rinna ner längs kinderna. Hon hör sovrumsdörren öppnas bakom sig men bryr sig inte, det är inte långt till toaletten och hon vill bara ligga ner lite, vila huvudet mot det kalla toalettgolvet. Så precis när hon nått fram till toalettdörren känner hon armarna runt sig, händerna på magen, hans doft.

Hon slappnar av en sekund, sen minns hon och skjuter bort honom med armbågarna, säger: "jag ska gå på toa" och öppnar toaletten. Men han följer efter henne in, stänger och låser bakom sig. Tittar på henne med dimmiga blå ögon, åh gud vad hon tycker om hans ögon. Sen ser hon på hans mun, alldeles rödmosig, frågar med hög röst: "vafan gör du?" och knuffar honom i bröstet, pekar på dörrhandtaget, skriker: "gå ut!"

Han struntar i henne, vänder sig mot badrumsspegeln och ser på sina läppar med en förvånad blick. Sen böjer han sig ner mot handfatet, skruvar på vattnet och börjar tvätta sig om munnen, tar tvål och skrubbar. När han ställer sig upp igen är han inte rödmosig om munnen längre, bara blöt och lite löddrig på högra kinden, han har inte tvättat bort tvålskummet ordentligt.

Hon gråter fortfarande, varma tårar som rinner ner till munnen och smakar salt. Han frågar: "vad är grejen?" och tittar henne i ögonen. Hon skakar på huvudet och tittar bort, blundar hårt för att få tårarna att sluta rinna., svarar: "gå härifrån bara, Isa väntar säkert på dig och undrar vart du gick." Han skrattar, säger: "jag visste inte ens att hon hette Isa" och så sträcker han ut armarna, drar henne intill sig. Hon lägger armarna om hans axlar, trycker ansiktet mot hans hals. Men så känner hon att han fortfarande skrattar, så hon skjuter honom ifrån sig. Han slutar skratta och kisar med ögonen mot henne, frågar samma sak igen; "vad är grejen?"

Hon känner tårarna rinna till igen, med ny fart, och hon sätter sig ner på golvet och börjar snyfta, kan inte hindra det. Han sätter sig ned bredvid henne och lägger handen på hennes knä, stryker det försiktigt och säger: "liksom, vi strulade ju bara, det är väl ändå inget att gråta över. Så vad är grejen?”

Hon undrar om han syftar på henne eller Isa, kommer på att det inte spelar någon roll, hon orkar inte låtsas längre. Så säger hon det, det hon hållit inom sig så länge, hon säger det så tyst hon kan och hoppas att det inte hörs; "jag tycker om dig "

Men tydligen hörs det ändå, för han slutar stryka hennes knä, handen fryser till och hon hör hur han slutar andas. Så tar han bort sin hand och reser sig upp. Hon hör men ser inte, ser inte för tårarna rinner, hur han låser upp toalettdörren och går iväg utan att säga ett ord.

 

Morgonen efter vaknar Veronica med ett sprängande huvud i en främmande säng, i ett solbelyst rum, under ett alldeles för tjockt täcke. Tröjan klibbar sig mot kroppen, hon försöker sätta sig upp men ramlar istället och faller ur sängen, ner på golvet och slår sig hårt, så hårt att ögonen tåras. Hon ställer sig på alla fyra och kryper fram till dörren, försöker öppna den ståendes på knäna.

Rummet snurrar och hon mår illa, så när hon äntligen fått upp sovrumsdörren drar hon sig upp med hjälp av den och stapplar ut i en korridor, försöker orientera sig och inser att det är samma korridor hon stapplade i igår.

Hon stannar till och försöker gå igenom minnena av vad som hände, från det att hon blev lämnad ensam där inne på toaletten tills hon somnade, men det enda som finns är minnet av hur hon halsade resten av vinet, och sen är det svart.

Hon vänder runt och går tillbaka in i sovrummet, försöker leta reda på sin väska i en hög med kläder, har ingen aning om var den är egentligen. Så prasslar det från sängen, hon tittar dit och genom de soliga dammvirvlarna ser hon en ljushårig pojke sätta sig upp. Veronica drar efter andan, tänker ”om jag kunde stanna tiden precis här och nu” men sen ser hon, märker hon, och tröjan är fuktig av svett.

Det är inte han.