känner mig inte nöjd med tillvaron just nu

även fast jag tagit tag i det, och ska försöka lösa
så känner jag inte lusten

alla ska prata, man måste PRATA UT så att allting blir bra
samtidigt glider jag ifrån allt som någonsin spelat någon roll

jag är kontakträdd
släpper nästintill aldrig in någon

känner mig kvävd som om jag drunkar
du brukade dra upp mig
men nu väger dina ord tungt istället för lätt
de drar mig bara neråt

jag är förvirrad och lite förlorad
kanske lite förbannad också
försiktig och framåtlutad
massa saker på f

luften har helt enkelt gått ur mig
en synonym skulle kunna vara att den pyser ur mig som ur en gummibåt med hål

jag orkar inte riktigt längre

hon gör mig bara arg
varje gång jag ser henne
tittar på hennes bilder

och det är ditt fel

och du bara står där och står där och finns

jag vet inte ens om jag tycker särskilt mycket om dig längre
inte på samma sätt iallafall

det kan nog aldrig bli som det var

fast det kan det väl aldrig