Ibland blir jag påmind om hur mycket jag har förändrats. Som när jag och Isak satt och pratade vid köksbordet, om första gången vi möttes. Då var jag blyg, inåtdragen och hade verkligen noll självförtroende. Det är som två skilda personer, hur jag var då och är nu, och den jag brukade vara är ingen person jag skulle ha valt att umgås med idag. Många av mina gamla kompisar gillar inte den jag blivit, men det spelar inte så stor roll. De som inte tycker om mig behöver inte umgås med mig, liksom. Om jag hade varit den där killen som Ebba känner skulle jag sagt "det är deras förlust". Jag själv gillar verkligen den jag har blivit. Och det är väl det viktigaste, att man trivs med sig själv. Jag tror att det är just för att jag själv lyckats förändras så mycket, som jag blir så irriterad på de som säger att "jag kan inte förändras, även fast jag vill". Om man vill så går det, det är jag ett levande bevis på. Man måste bara kunna ta det jobbiga med att förändras, våga helt enkelt.