Jag lyssnar på Bon Iver. Igen. Jag letade efter ett sätt att beskriva hur jag känner mig när jag lyssnar på honom, och Ebba kom med en rätt bra sak. Att man känner sig alldeles mjuk inuti, sa hon. Det stämmer.
Isaks föräldrar har "förbjutit" oss från att ses på vardagarna, i princip. Han får inte sova över hos mig och jag får inte sova över hos honom, när det är skoldagar. Vilket gör det sjukt handikappat att ses överhuvudtaget då, om man inte ses på stan direkt efter skolan, vilket suger för det börjar bli kallt nu och stan är så trist. (plus eftersom han slutar halv fyra varje dag och jag två, måste jag vänta i en och en halv timme på att få träffa honom i en och en halv timme) Och jag besöker helst inte folk på vardagskvällar, om det inte är då jag bor i stan, om jag inte kan sova över. Eftersom jag antingen måste passa busstider eller be min mor om skjuts hem på kvällen. Båda är jobbiga och något jag helst undviker (om jag får bestämma). Så då ska vi tydligen bara ses på helger och vissa skolluncher. Men det funkar inte heller så bra, eftersom jag ofta är upptagen på ett eller annat sätt på helgerna, och eftersom vi sällan äter lunch samtidigt.
Så just nu funkar inte saker särskilt toppenbra.

Saker jag dock ser fram emot:
Att få läsa Extremely loud and Incredibly close innan jag somnar
Att åka till Ebba imorgon och prova snygga skor (som jag kanske ska få köpa)
Att åka till Ebba på fredag och chilla med henne och katten
Att köpa basker när jag får råd
Att använda koftan jag fick av Ebs (en svart med stora paljetter, helt dashing)
Att spela Sims på min skoldator (gjorde mig till admin idag)

Det känns som att jag fokuserar på fel saker. Saker som inte ens är viktiga, som jag inte behöver för att röra mig framåt, i livet. Jag skrev en lapp åt Ebba förut. Om hur allting snurrar omkring mig.
Det känns som att jag tappar kontrollen mer och mer. Över mitt liv. Mina handlingar. Jag orkar inte fokusera på skolan och att skapa band med mina klasskamrater.
Det känns som att jag inte orkar tänka längre. Jag klarar av att vara med Isak och Ebba. Och Linnéa, de få gånger vi träffas. Resten av personerna jag känner klarar jag inte av att ha tålamod med. De flesta är så fixerade vid obetydliga ting.
Jag vill kunna sluta spela mina spel. Vill inte känna att jag måste vara trevlig, att jag måste bete mig på ett visst sätt. För jag behöver inte. Egentligen. Men en vana sitter i, även fast det är en ovana.
Jag hoppas allting blir lite lättare när snön kommer. Behöver få ligga i en snöhög, bli kall och blöt och bara få tänka. Få ett slut på snurrandet.
Jag kan inte skriva längre. Tusentals idéer trängs i mitt huvud, skriker och ber om att få komma ut, få komma till liv. Men jag kan bara inte. Skriver ner tankekartor, idébubblor. Men så fort jag sätter mig ner med en penna i handen, eller med fingrarna över tangenterna, fryser allting.
Det känns som att jag tappar greppet mer och mer. Och det gör mig rädd. Min aptit försvinner sakta men säkert. Min glädje över saker och ting. Min förmåga att tala, att vara utåtriktad och trevlig. Jag drar mig inåt, och blir inåtdragen. Just nu ser jag fram emot helgen.
Och att få träffa Isak så snart som det bara går.

Tjenare. Sitter hos Ebs. Vi lyssnar tydligen på nån Bonnie (Bon Iver /ebba). Rätt bra. Trevlig kväll eller ja, eftermiddag heter det väl. Vi (jag) åt mozarellapizza nyss. Eller för nån halvtimme sen, gott var det iallafall. Just nu sitter Ebba på balkongen och röker, och överlämnade bloggandet åt mig. Ska nog sova här, det blir mysipys. Fast satan så kissnödig jag är just nu. Over and out, puss.