jag saknar hur jag var, det här är inte jag.
men snartsnartsnart är det sommar. då får jag åka bort, slippa skolan, slippa tvånget att vara någon jag inte är. det finns väl egentligen inte nu heller, annat än i mitt huvud. men då finns det ju ändå. för mig.
skriver fortfarande ingenting. fast läser mer nu.
vill nästan tillbaka till när allting bara var svart, då orkade jag iallafall skriva och läsa och rita och andas. tycker inte om den här känslan av orklöshet, trötthet och uppgivenhet. väntan på att någonting ska förändras. fast nu har jag ju vetskapen om att det kommer göra det, eller åtminstone borde göra det.
jag har tappat bort mig själv. märker det mer och mer för varje dag, är som en skugga som blir det andra vill att jag ska vara. som jag vet att jag borde vara. vet inte längre vem jag är.