drops in the river
har försök några gånger de senaste åren, att vara tillsammans, men det har aldrig slutat särskilt bra.
jag har heller aldrig vetat hur jag ska bete mig när jag är i ett förhållande. jag är inte och har aldrig varit bekväm med allt det där snuttigulliga som verkar vara obligatoriskt. och jag tror inte heller att jag någonsin har varit kär. väldigt intresserad, men inte kär.
alla gånger jag har "varit på g" med en kille (japp kille vet inte hur man lyckas leta reda på tjejer som är intresserad av en, säg till om ni vet hur) har det aldrig blivit något mer än så av det. jag tror att det till störst del beror på två saker.
den första: eftersom jag inte har velat ha ett förhållande (eftersom jag inte vetat hur jag ska bete mig och inte gillat hur alla andra betett sig), har jag heller inte varit dragen till de som kunde ha tänkas vela ha ett. och om jag har "varit på g" med någon som hade velat ha ett förhållande, har jag dragit mig bort ifrån den.
den andra: jag är en väldigt målinriktad och självständig person. jag har väldigt tydliga åsikter om saker och ting och är inte rädd för att säga vad jag tycker. jag tänker väldigt mycket och tycker iallafall själv att jag har rätt mycket innanför pannbenet.
och jag tror faktiskt att de egenskaperna kan skrämma bort rätt många killar, iallafall de jag har dragits till/dragit till mig. om man ser på deras senare val av tjejer så märker man ett rätt tydligt mönster: snälla tjejer, tjejer som verkar tro på att idealtjejen alltid lyssnar på sin man och gör som han säger. ungefär. förstår ni vad jag menar?
för, på ytan kan jag säkert verka vara en sån tjej. på ytan spelar jag den tjejen. det har jag ju rabblat om x antal gånger här på bloggen, att jag är less på att spela någon jag inte är. men ofta känner jag att jag måste göra det. fråga mig inte varför, för jag vet inte riktigt. rädsla för att inte bli accepterad? säkert något sånt.
hur som haver. efter några års frustration över att alltid bli "lämnad" och att vara "ensam" har jag till sist insett att jag inte vill ha ett förhållande, och att man heller inte måste ha ett. dagens samhälle ger ju gärna intryck av att tvåsamhet är det enda rätta, men jag har (äntligen) insett att som i så mycket annat har samhället fel. och jag börjar även så sakteliga inse att jag inte måste vara en viss sorts person för att bli accepterad.
fast ibland kan man hitta någon som älskar en på riktigt utan att man behöver göra till sig yäh klysha in my heart, men ja, jag tror det är så.
Fast jag fattar och gillar det du menar med texten ovan såklart.
snuttigull-förhållanden vill jag nästan kräkas av,
skulle känna mig superträngd & känns hemskt när folk verkar "behöva" varann så himla mycket helatiden.
fast har inte varit kär, kanske blir så då. verkar ju iallfall göra folk lite knäppa. kärlek särlek
man kan vara cool och självständig i ett förhållande också men om man är helt o-snuttigullig blir det lätt lite torrt. när man väl är där själv känns det inte klyschigt utan bara makalöst. det är som vilket beroende som helst. skillnaden är att det man är beroende av har lika mycket abstinens som man själv har, och det är väl det som gör folk så knäppa och kärlek så speciellt.
och förresten. det är ingen ide att lägga nån möda på en kille som tycker att en tjej bara ska vara tyst och söt och snäll. femtiotalet ringde och ville ha tillbaka sina värderingar, ok?
därmed inte sagt att alla killar är såna. man kan ha tur och hitta en som låter en vara sig själv. det bästa man kan göra är nog att va just det (sig själv), inte låtsas, inte göra sig till. för skulle nån bli kär i dig när du låtsas blir den ju inte kär i dig, utan i din roll, eller hur? säger jag som vet allt (inte, men det är lätt att låtsas att man gör det).
men kom ihåg, kom ihåg! att man inte behöver nån annan för att vara komplett. om du inte vill vara ihop med nån - fine. det är ditt liv och bara du kan bestämma hur du ska framföra det. m v hlsn, dr phil.
du är så klok, jessi. åh ibland (ofta) önskar jag att vi bodde lite närmre varann!!!
