Tänkte bara lägg in lite noveller och så ibland. Detta är en novell som jag skrev till svenskan under temat kärlek, och den utspelar sig i en alternativ verklighet där dagens fördomsfulla och oaccepterande tankar om homosexualitet har förstorats, och att vara homosexuell är ett brott.
(styckeindelningen är förresten lite halvdan, men det följde som inte med när man kopierade från Word)

-        Nu kommer dom.
De viskande rösterna tystnade.

Genom kikgluggen kunde de se ett par fötter smyga omkring, fötter klädda i tunga, svarta kängor. En ficklampa svepte över marken alldeles intill gluggen, och människorna i den underjordiska bunkern ryggade instinktivt tillbaka, trots att man inte kunde se dem utifrån.

Efter ett tag försvann fötterna, och ljuset tändes igen. Den stora vänthallen fylldes snabbt med folk, och en efter en smög sig Gruppen av människor ut ur bunkern.

           Flickan sprang.

Hennes mörkblå platåskor klapprade mot betonggolvet, och hon kom fram till vänthallen just i tid till att se hennes tåg lämna perrongen. Hon satte sig flämtande ner på en bänk för att vänta på nästa tåg, och hennes limegröna overall med trekvartslånga ben glimmade i den svaga belysningen. Eftersom det var natt lystes hallen inte upp av något solljus, bara av 15 watts glödlampor.

           Förutom Flickan fanns det tre personer till i vänthallen, hemlösa som låg i sina kartonghus eller satt och rökte längs väggen. Då och då passerade ett tåg och lämnade bakom sig en virvel av flygande tidningspapper. Med ett låg gnissel sattes rulltrappan som ledde ner till hallen igång. Personen som kom åkandes nerför trappen var en lång och gänglig pojke. Han var klädd i en gammal, mörkbrun rock, som räckte honom ner till vaderna. När Pojken kom ner gick han två steg in i hallen, tog upp ett avlångt silverglänsande rör ur en av rockfickorna, och lyste runt med det i hallen. Ingenting hände. Pojken stoppade ner den underliga ficklampan i fickan igen, och gick med långa steg fram till Flickan.

-         Hej. sa han och log.

Flickan tittade upp, och tappade andan. Det var den vackraste pojke hon någonsin sett. Hon log tillbaka. Pojken frågade varför hon satt där ensam, och hon förklarade att hon hade missat tåget. Han nickade förstående. Sedan sträckte han ut handen mot henne, och till sin förvåning tog hon den.

-         Kom, sa han och drog upp henne på fötter, det är inte säkert här.

          De satt på bänken i parken och pratade i flera timmar.
Pojken förklarade hur Gruppen undvek Vakterna och han berättade om de underjordiska bunkrarna, som fanns över hela staden. Men mest pratade han om Sökarljuset. Han berättade att det var ett ämne i Vakternas skyddskläder, som började skina vitt när man lyste på det med ett speciellt sorts ljus.
          Han tog fram det silvriga röret. Hon tittade snabbt på det, fann det inte speciellt intressant. Pojken fortsatte prata. Han berättade om att han en gång känt en pojke som hade blivit fasttagen och åkt in på ett Läger. Pojken hade kommit tillbaka med hela kroppen full av brännsår och halva hjärnan bortskuren.

-         Brännsår? frågade hon.

-         Från elstavarna. Först försöker de tortera bort det. Om det inte funkar skär de helt enkelt bort den delen av hjärnan. Hon lade handen på hans knä i ett försök att trösta.

          Just då kom en patrullbil åkandes förbi, och deras bänk badade plötsligt i strålkastarljus. En av Vakterna i bilen ropade till dem, befallde dem att komma och lämna fingeravtryck. Flickan kände paniken komma, och hennes hand grep krampaktigt om Pojkens knä. Han tog hennes hand i sin, flätade samman deras fingrar och log uppmuntrande. Sedan drog han upp henne på fötter och gick fram till bilen.

           Precis innan Flickan skulle lägga handen på avläsaren, stoppade Pojken henne. Han böjde sig ner och frågade Vakterna i bilen om de hade fångat någon ikväll.

-         En. sade vakten i passagerarsätet och flinade åt sin partner.

Pojken nickade sakta, och stoppade sedan ner handen i rockfickan. När han tog upp handen igen hade han en liten, blå låda i den. Han tryckte in en knapp och kastade in lådan i bilen. Efter bara några sekunder var hela förarsätet fullt av vit rök.

          Inifrån bilen skrek Vakterna plågat.

Pojken vände sig om mot Flickan och sa:

-         Spring.

          De sprang.

De gömde sig i gränder och kikade runt gathörn. När de hunnit två kvarter sattes vattensprinklerna på. När hon frågade Pojken varför svarade han korthugget att det var för att hålla alla andra människor inne. Så att det skulle bli lättare att söka efter dem.

          Efter ett tag klämde hon hans hand, hårt, och sade att hon var genomblöt, kall och inte orkade springa längre. Han stannade framför ett kartonghus, och efter att ha tittat efter om det var tomt kröp han in. Hon kröp efter. I kartonghuset luktade det av fuktig kartong och gammal svett. Marken var täckt av ett lager gamla, smutsiga filtar. Genom ett hål i taket silade det ner lite grått ljus. Det var morgon. Flickan lade sig ner på filtarna, och Pojken lade sig bredvid henne. De låg tätt ihop, värmde sig med varandras kroppsvärme. Pojken lutade huvudet mot ena armbågen och betraktade hennes ansikte en stund. Sedan log han och pekade på hennes vänstra öga.

-         Du har mascara under ögat.

           Hon ryckte bara på axlarna, för trött för att bry sig.

Plötsligt lutade sig Pojken fram och kysste henne mjukt på munnen. Först var hon för överraskad för att kunna röra sig, men sedan lade hon handen på hans nacke och virade in fingrarna i hans bruna, lockiga hår och kysste honom passionerat. Han kysste henne lika passionerat tillbaka en kort stund innan han drog sig bakåt. Sedan log han igen och smekte henne på kinden.

-         Sov.

           Hon vaknade.

För ett ögonblick visste hon inte vars hon var eller vad hon gjorde där, sedan mindes hon. Hon kunde dock inte komma på vad det var som hade väckt henne, och tänkte precis fråga Pojken när han la ett finger över hennes läppar.

-         Sch.

          Hon lyssnade.

Hon spärrade upp ögonen när hon förstod. Det stod ett par Vakter bara några meter bort ifrån kartonghuset och pratade. I några minuter låg de båda blickstilla med öronen på helspänn och lyssnade. Sedan avlägsnade sig rösterna och de slappnade av.  Flickan sa att hon inte hade hört något om dem, och Pojken nickade och log brett. Då kröp hon ut och blinkade när solljuset träffade hennes ögon. Bakom sig hörde hon hur Pojken också kröp ut, sedan kände hon hans händer runt sin midja. Hon vände sig om och kysste honom, sedan snurrade hon runt och skrattade. Allt var bra igen. Hon log brett mot Pojken, och gick sedan ut på gatan som låg bredvid gränden.

-         Nej!

Hon insåg sitt misstag i samma ögonblick som Pojken ropade. Trots att det gick folk på gatan, och trots att Vakterna inte hade pratat om dem, så letade de fortfarande efter dem. Hon skyndade sig in i gränden igen. När hon såg rädslan i Pojkens ögon kände hon hur tårarna började rinna.

-         Förlåt, jag tänkte inte...

Pojken log förstående och drog henne intill sig.

-         Åh, snälla, förlåt, jag...

Pojken log igen, med smärtan och sorgen skriven i ansiktet och sa:

-         Det spelar ingen roll.

Han la handen på flickans kind och strök försiktigt tummen mot hennes underläpp.

-         Allt som spelar någon roll är vi.

          Hon brast ut i högljudda snyftningar.
Han höjde handen till hennes hår, tog tag i en hårtest, och drog.

          Den ljusrosa peruken föll av och landade ljudlöst på marken. Mittemot Pojken stod nu en Annan Pojke. Hans blonda hår låg slickat mot huvudet, varmt och svettigt, och hans ansikte var randigt av mascarastrimmor. Den Andre Pojken tittade förskräckt först på Pojken, och sedan på strömmen av människor som passerade på gatan bakom dem. Pojken själv lutade sig fram och kysste den Andra Pojken.

           Nästan genast började ett larm tjuta, och människorna på gatan stannade och stirrade in i gränden med oförskönat äckel.

Snart hördes ljudet av tunga, springande steg och elstavar som laddades.

            Pojkarna avslutade långsamt kyssen och lade armarna om varandra, hårt och beskyddande. Den Andre Pojken vände upp huvudet och tittade på Pojken med sorg i blicken. Pojken mötte hans blick. Tyst viskade han:

-         Nu kommer dom.