Ny novell. Skriv gärna vad ni tycker, konstruktiv kritik är väldigt välkommen! (Styckeindelningen kanske blir lite sådär nu, men det får man leva med.)

Hon hade gått längs den där gatan så länge hon kunde minnas. Hade alltid hoppat mellan gatplattorna och balanserat på sprickorna, följt dem med fingret när de varit för små för att gå på. Lagt sig på mage med huvudet mot plattorna, och bara lyssnat på dem när de andades.

Så när grävmaskinen stod där och drog loss stora sjok av asfalten och plattorna, visste hon inte riktigt om hon skulle skratta eller gråta. Skratta åt det befängda att någon faktiskt kunde komma dit och gräva bort hennes gata, eller gråta för att de var där och gjorde det.
          Hon funderade på att gå fram och kasta några av resterna från gatan på den stora gula maskinen, men insåg att det inte hade tjänat någonting till. De jävlarna hade antagligen bara ringt polisen. Hon drog några djupa andetag och tvingade sin kropp att sluta skaka. Sedan gick hon hem.
          Hennes lägenhet var ett underbart paradis av skära nallar, dockor och rosetter. Tapeterna var skära, och golven täckta av skära heltäckningsmattor. Detta var hennes palats, detta Skära Land Utan Slut. Här upphörde tiden att finnas till. Hit kom aldrig verkligheten och knackade på.
          Tidningen som hon hade hämtat tidigare skar sig fruktansvärt mot bordet. Hon hade varit tvungen att köpa det begagnat, och sedan behövt måla om det, eftersom "Ingen riktigt frisk människa skulle tillverka ett sådant gräsligt möblemang", som den gamle butiksägaren längst ner på Blåbärsvägen så oförskämt påpekat.
           Hon gick fram till bordet och tog upp tidningen, granskade framsidan kritiskt några ögonblick och gick sen bort till köksfönstret och drog undan gardinen. Hon öppnade fönstret och kastade ut tidningen genom det, ut på den sjaskiga lilla gränden.

Hon slog händerna mot varandra, en två tre gånger, som om det hon nyss hade gjort varit väldigt smutsigt och dammigt. Sedan skyndade hon sig att stänga fönstret. Dockan med skära lockar som satt på hyllan ovanför bordet stirrade anklagande på henne.

Den enda möbeln i hennes hus som inte var skär var den lilla svarta lådan. Hon öppnade den sällan, och när hon gjorde det var det bara för att lägga ner saker i den eller titta på dem, aldrig ta upp dem. Hon förvarade lådan längst in i sin garderob. Fast vad hon än gjorde med den, lade ner saker eller bara tittade på dem, var hon noga med att alltid lägga tillbaka den i garderoben, gömd under lite gamla kläder.
          Så när hon såg den där den låg, mitt på hennes skära överkast, hoppade hennes hjärta till och försökte banka sig ut ur hennes kropp i ojämna, hårda slag. Hon skyndade sig fram till sängen, satte sig bredvid lådan och tog upp den med darrande händer. När hon fumligt försökte öppna den kände hon hur paniken kom rusande. Hon kvävde ett skrik och kastade iväg lådan. Den slog emot väggen bredvid garderoben, föll ner på golvet och slogs upp.
          Miljoner bitar av papp flög ut och landade på garderoben, på sängen, på golvet, på henne, överallt. Alla de hundratals bilder som hon hade förvarat i sin låda var sönderklippta. Hon visste att hon aldrig skulle kunna klistra ihop rätt bit med rätt bit igen, ändå kastade hon sig ner på golvet och började samla ihop dem.
          Varma tårar strömmade nerför hennes kinder, och små bitar papp flög omkring i rummet och virvlade runt på grund av vinddraget hon orsakade. Snyftningarna skakade hennes smala kropp. Hon hörde steg i hallen utanför och lyfte huvudet. Hennes mörka hår klibbade fast på kinderna, stack och retades i ögonen.
          Hans svarta kängor var suddiga genom tårarna. De stod brett isär, upprört, bestämt. "Du skulle ha lämnat oss ifred", var det enda han sa. Kängorna vände och gick sin väg. Sovrumsdörren smällde igen med sådan kraft att glasen i fönstren skallrade.


Elden lekte på nallarna. Dockan med de skära lockarna började smälta. Rosetten som hängde ovanför köksdörren försvann i lågor. Mattorna blev svarta och gardinerna brändes bort. Fönstret spräcktes av värmen. Lågorna letade sig fram mot sovrumsdörren.

Hon hade hittat det hela kortet under sängen. Nu låg hon på sängen och tittade på det, smekte det. Flickan på bilden var förevigad i en vit sommarklänning, och gungan hon satt på svingade sig framåt. Mannen som leende knuffade på hade svarta kängor.
          Röken trängde sig in i sovrummet innan elden. Hennes ögon tårades ännu mer och hon började hosta.  Rummet fylldes snabbt och förmörkades av röken. Hon kysste flickan på kortet.
          När elden lyckades ta sig in i sovrummet hade hon svimmat. Lågorna dansade fram över golvet och började klättra uppför sängen. De slickade försiktigt på hennes fötter innan de kastade sig vidare upp längs hennes ben, över magen och brösten. De åt hennes hår och brände hennes läppar. Kortet som låg i hennes slappa, brinnande hand fattade eld och brann upp.
        
 

När brandkåren väl kom fram och hade släckt elden fanns det ingenting kvar som var ens en aning skärt. Allting var svart, bränt eller uppbrunnet. Av det skära bordet återstod bara benen, som hade varit gjorda av stålstänger.
          Och när brandmännen gick in fanns det ingenting som tydde på att detta hade varit ett palats. Det enda som fanns kvar var en nedbränd lägenhet, som skulle komma att rivas. Där den hade legat skulle det byggas ett parkeringshus. Och ingen kom ihåg den smala lilla kvinnan som hade bott där.
          Verkligheten hade kommit och knackat på.